Jag blev tvingad in i en TPE-relation

av

s

För mig innebär det en hög grad av stress om jag ska fatta beslut själv.

Man hör sällan någon utanför den här världen fråga varandra varför de valt att leva i en vaniljrelation, det är förmodligen för att det inte valt att göra det utan det är det som varit mest naturligt och det har bara blivit så. Precis så är det för mig också, jag har inte valt att ha ett behov av att leva i en TPE-relation, det bara finns där naturligt. Så för mig fanns inget val, jag har gjort ett lika aktivt val som en som lever i en vanilj-relation att leva i en relation med TPE.

Hur jag menar med det?

Jo, så här tänker jag. Jag har tagit ett aktivt beslut att leva i en relation där jag inte tar beslut, men jag vill inte kalla det för att jag gjort ett val eftersom det inte fanns något annat att välja på. För mig fanns inget val att göra, för att jag ska må bra och fungera så bra som möjligt så behöver jag att någon annan bestämmer över mig. Jag har så länge jag kan minnas varit den som sagt “du får bestämma” och faktiskt menat det, visst jag har kunnat bli lite sur över något beslut men gjort det ändå, för jag ville ju inte ta ett annat beslut om vad som skulle lekas exempelvis.

Så när jag fick frågan vad jag ville göra så var svaret “Jag vill följa” för det är precis det jag behöver göra.

För mig innebär det en hög grad av stress om jag ska fatta beslut själv. Dels är det alla val som stressar, dels är det det faktum att jag tycker det är fruktansvärt tråkigt att bestämma och måste jag så känner jag ett visst mått av avsky vilket gör att jag lätt hamnar i att ta beslut som inte är genomtänkta och bara bra för stunden men jag tänker inte på konsekvenserna beslutet får på lång sikt sen straffar jag mig själv genom att inte ändra på mitt beslut utan leva med konsekvenserna av detta inte så genomtänkta beslut under lång tid.

Här kommer en annan fördel med att leva som jag gör, att mitt värde och om jag har gjort rätt eller fel inte bedöms av mig, min största kritiker får inte komma till tals utan det är Master som bestämmer mitt värde samt om jag gjort rätt eller fel och jag får helt enkelt bara finna mig i hans ord. Vilket resulterar i att jag inte gör lika många fel längre för han ser på saker och ting utifrån och är inte mitt i min negativa snurra som jag lätt hamnar i när det inte blir riktigt som planerat.

Det spelar ingen roll vad det är som gör att jag hamnar i negativa spiraler, så finns Han där och drar mig ur dem, får mig att hamna på rätt spår igen även om jag inte vill det så blir det som Han vill tillslut ändå, ibland går det fort att bryta och ibland tar det ett tag där det kan krävas att han blir ordentligt bestämd och hård i tonen.

Att lämna över kontrollen till någon annan är lite skrämmande för jag menar jag har en uppfattning om hur jag vill vara och se ut och att då förlita sig på att någon annan har koll på till exempel så att min vikt inte går åt fel håll det är en utmaning. Men jag får helt enkelt lita på att om jag äter det som Master säger till mig att äta så kommer vikten att vara inom det spannet som Han vill och som Han anser är bra för mig. Men jag kan känna trygghet och lugn i att jag inte behöver fundera så mycket kring det här med mat som varit en enorm källa för stress tidigare.

Jag påbörjar massor med saker, men har svårt att fullfölja det. T.ex har jag idéer på saker jag vill skriva om men jag kommer aldrig till skott, rätt som det är så dyker det upp en skrivuppgift med liknande tema eller om jag uttryckt att jag inte hinner med att göra något med barnen så hittar han möjligheter och luckor i mina dagar som jag själv inte ser och då gör jag det han säger istället för att låta halva dagen gå och sen är det försent.

För mig handlar det om att jag har ett antal behov som jag behöver få tillgodosedda för att må bra och genom att leva i en TPE-relation så får jag dessa behov tillfredsställda och mer därtill.

Om jag jämför ett TPE-förhållande med en vaniljrelation så är det dessa positiva skillnader jag ser.

Först av allt man slipper småtajfset för det existerar bara om den i relationen som bestämmer tillåter det och det tror jag inte är speciellt vanligt. Men småtjafs menar jag saker som vem ska gå ut med soporna, vem väljer vilken film man ska titta, vad ska vi göra på midsommar eller till helgen, missförstå nu inte detta och tänk att det är den som bestämmer som kommer på alla idéer för så är det inte men om jag som ägd kommer med ett förslag på vad vi ska se för film eller göra till helgen så blir det antingen ett ja eller nej på det medan om min Master skulle komma med ett förslag så är det inte en fråga utan det är vad vi ska göra.

Det samma gäller om någon annan kommer med en inbjudan till fika eller fest, då är det en av oss som tar beslut och det är inte jag.

Jag trivs så mycket bättre med att presentera de val som finns för min Master och sen väljer Han och jag följer Hans beslut. För mig är det en känsla av trygghet och det skapar ett lugn när jag bara följer och märker att om jag bara följer utan att tänka en massa på allt runt omkring så mår jag så otroligt mycket bättre och jag presterar så mycket bättre på jobbet för jag har ett lugn med mig som smittar av sig på min omgivning.

Eftersom det är så många beslut som ska tas under en dag och för att dessa beslut ska bli så bra eller nyttigt som möjligt behöver man prata med varandra och det ofta, det ger en helt annan närvaro i varandras liv än om man lever i en vanilj-relation eller relation utan maktförskjutning, det blir en närvaro genom struktur och det skapar en trygghet i relationen som är svår att få i en vaniljrelation.

Livet är fullt av val: Vad ska jag äta? Hur mycket ska jag äta? Vad ska jag ha på mig? När ska jag sova? När ska jag gå upp? Vad ska jag göra till helgen? Ska jag fika med den kompisen? Ska jag träna idag eller inte? val, val och åter val…
För den som vill äga och bestämma ser det på ett helt annat vis och tro det eller ej tycker att det är kul eller rent av har ett behov av att strukturera upp andras liv och val, tänk när man hittar den rätta som bara klaffar så bra för att Han har precis motsatta behov som jag har, vad kan gå fel då?

För mig handlar det om att jag har ett antal behov som jag behöver få tillgodosedda för att må bra och genom att leva i en TPE-relation så får jag dessa behov tillfredsställda och mer därtill. Det skapar utrymme för utveckling både på ett privat plan men även inom yrkeslivet för det är inte säkert att jag själv inser när det är dags att utvecklas, risken finns att den utvecklingen som kan handla om vidareutbildning eller att man byter arbetsplats kommer försent om jag själv ska se att det är det jag behöver göra.

Du tänker säkert att ingen människa kan bestämma över en annan människa men så är det ju faktiskt inte, vi föds ju faktiskt inte myndiga. Sen har föräldra-barnrelationen ett helt annat syfte och det är att göra barn självständiga så att de kan ta sina egna beslut att faktiskt göra det som de behöver och som gör att de fungerar bäst på. Vilket kan vara villa, volvo, vovve i ett radhus med schema för att ta ut soporna eller så är det att leva i en TPE-relation där man följer vad någon annan bestämmer att man ska göra.

Så för att återknyta till rubriken så har mina behov gjort att jag tvingats in i en TPE-relation. Sen är tvång en central och stor del i en TPE-relation, utan tvång blir det ingen maktförskjutning!

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

X
X